Klackar i taket.

Ty längtan bär en människa halva vägen.

Benen får göra resten.

Så upp & hoppa. Ikväll skall våra långa spiror nå taket. Och stjärnorna. Och himlavalvet.

Bowie vet  vad som gäller i denna låten. Och Craig David får de här blå att bära med hetta i sin version här.

"Cibi condimentum est fames." (latinskt citat)

Nytt hem sökes.

Någon menade att räven löser problemet.
En annan kalciumkarbid, vatten och tändsticka. Eller råttgift. En fjärde rekommenderade nedgrävning av tomma glasflaskor med halsen ovan jord. En femte att släppa ut en leksugen katt. En sjätte att använda fällor. En sjunde att peta ner vibrationspinnarna.
En åttonde att peta ner surströmming med vitlök i gångarna. Och den nionde att helt enkelt låta robotgräsklipparen göra sitt.

 

 

Jag är för liv.

Jag är för allas rätt att leva som de vill.

 

Men jag snubblade. Mer än en gång.

Och jag har perfekt syn.

 

Mullvadarna behöver flytta.

Nytt hem sökes.

 

Inlägg av liknande karaktär: Gräset är grönare

Plast och titan är livet.

Blicken fastnade för ett ögonblick på ärret.

Den fastnar där ibland. Som när jag smörjer in mig. Eller när jag rakar mig. Eller när jag skall ta på mig en fin kjol.

Då kan ögonblicket kännas som tusen. Jag rör då vid det, långsamt och ömt. Sekvenser av mörker och snabba flashar av ljus. Omsluter det med båda händerna, i beskyddande känsla.

  

Vägen till ärren var mycket kostsam.

Ett decennium av tid som jag inte minns, sorg & förlorade relationer, plågsam smärta & vattentät lojalitet till morfinet & metadonet.

Ärren har givit mig allting. 

Livet. En andra chans till lycklig ålderdom. 

Det finns inget finare, eller hur?

Ärren påminner mig om gränsen mellan himmel och helvete

De visar mig varje dag vart jag kommer ifrån.

Jag tittar inte bort.

Och jag glömmer inte.

Att plast & titan är livet.

Power of Walking.

Tydligen är det en vanligt förekommande okunskap.

Att förbränningen är störst när du har som högst puls.

 

Lärde mig att så inte är fallet.

Och blev varse om att min logik alldeles för lätt välkomnar påstådda sanningar utan att först säkerställa de vetenskapliga beläggen. 

 

Korta powerwalks i maxat tempo med hög puls  = hög förbränning!



Näe.

Långa powerwalks i lagom tempo med låg puls = hög förbränning! 

 

Alltså: 90-minuters walk med puls på max 115.

 

Så. Naturligtvis måste jag testa detta. På med lurarna och låten som intro.

 

Denna vackra skapelse mötte upp mig på vägen.

Inte illa. Inte illa alls.
The Power of Walking.

Väl hemma i gräset blev det stretch till låten.

Celsius 1.0 boostar.

"Du kör väl med Celius?"

"Jajamen, varje dag!"

 

Jag tänkte på c-vitamin.

Det gjorde inte han.

 

Drick en halv eller hel burk strax före träning. Förbränning, styrka, powerwalks.

"Eller varför inte innan kraftansträngning på jobb?"
Mr PT är byggkille. Han har nog en och annan kraftansträngning på jobb.
Jag är kontorsnisse. Rullar fram i en bekväm skinnstol.

Testade denna i morse. Fräscht! Friskt! Spenat & honungseffekter i ett!

I ett martyrliknande ögonblick under passet så tänkte jag att mitt grava illamående måste bero på Celsius.
Det kunde ju absolut inte bero på att jag chockade min kropp efter veckor av lathet & frosseri.

Märkligt det där. Att det kan vara så svårt att inse sina svagheter.
Så lätt att peka finger. Så skönt att kasta ansvaret på någon annan.
Eller på Celsius.

Förresten.
En back Celsius ligger i kylen nu.



Annat ögonblick av liknande karaktär: Snabba kolhydrater

Grym morgon med PT.

Så var äntligen dagen här.

Vaknade vid halv fem. Till klarblå himmel och fredag.
Katten ville idissla och jag ville dricka kaffe. Han satte sig på gräsmattan och kisade upp mot himlen. Hans nosborrar fladdrade febrilt. Jag tror att han i det ögonblicket, njöt till fullo av livet.

Själv satt jag på trappan, med kaffemugg i ena näven och shortsen i andra.
Jag ville ju nu. Inte vänta till klockan åtta. Var rastlös. Hade myror i brallan.

Kollade ner i koppen. Slut. Gick in och fyllde på nytt.
Skrev en inköpslista inför helgen. Plockade undan disken. Sorterade skorna i hallen. Gick ut till katten. Lirkade loss två maskrosor som jag haft i periferin den senaste veckan, men exemplariskt undvikit. Löste en kvarts korsord från en damtidning från 2011.

..
Sedan var det läge. Läge att ta sitt pick och bege sig.

Med vetskapen om hur illa jag skött vår deal, så skämdes jag redan nu för allt jag skulle komma att bekänna.

Men han är min höger. Han är foten i ryggmärgen. Han är min coach. Han är min motivator.














...
Invägning.
Hör mig själv le sådär fånigt med lite darr i tonen när jag iakttar hur han under tystnad går igenom siffrorna.

....
Högintensiv förbränning. Maximus.
Nya dealen: Minska fettmassan och bygga muskelmassa.

Jag är med. Jag är verkligen med.

.....

Rep. De där grova, tunga repen. Långa slag. Korta slag i knäböj. Hårda slag med knäböj. 30 sekunder. 3 set.

Någonstans här. I början av passet.

Då kom illamåendet.



Pilatesboll. Horisontellt läge, upp med höften. Spirak linje, Baksida lår. 15 repetitioner.
TRX-band. Handstående planka. Knäböj. 15 repetitioner.
Squats. 10-kilos viktplatta. Djupa knäböj. Upp med viktplattan med raka armar över huvudet. 4 minuter.
Fällkniv, crunches och min gamle vän Plankan.

Pull-ups. På med det vita talket. High-five så att pulvret dammar och jag får OS-känsla Kontroll. Fokus. Motvikt vid gungning.

Det var här som kicken satte in.

Som illamåendet försvann.



Förra gången klarade jag inte en enda. Och då trodde jag inte heller att jag skulle klara en enda. Det var usel mental självkontroll. Kass attityd. Svart ridå.

Idag räknade vi ner tillsammans. Mittemot varandra hela tiden. Han pushade mig och fick mig att tro på min egen styrka.

Fem stycken. Sedan sex stycken. Därefter sju stycken.
Ordentligt. Kontrollerat. Inget slarv. All in.

......
Jag hade en grym morgon med Mr PT.

Supernervös. Pirr i magen. Otålig.
Andfådd. Ont i lungorna. Torr i munnen.
Ont i lungorna. Hyperventilation. Rödsprängda ögon.
Vattnet slut. Orkar inte böja mig för att plocka upp handduken. Mår illa.
Mår riktigt illa. Kvider. Blodsmak i munnen.
Kan inte resa mig. Rullar runt på alla fyra och asar mig upp.
Klockan är tio över nio.
Djupandning. Dunk i ryggen. Leende. Ny krafter. Sista krafterna.
Slut. Högt stön av adrenalin. Utmattning. Mer levande än på länge.

High-five. Ryggdunk. Leende.

.......
Ny tid bokad.

Gräset är grönare.

Gräset är grönare här.

Men det behöver ordentligt med kärlek.
Och jag vill ge.


Med en gaspedal.
Och ljudlig falsksång av denna visan.

Från ett köksfönster.

Jag tycker om att diska.

Jo, det är faktiskt så.
Diskmaskinen har genom historien sällan använts. Köpte den för att "den är bra att ha med alla barn och så". Den heter Futura. Med tanke på det så kan den kanske ändå då vara bra att ha.

Trivs med det ljumna vattnet, den fluffiga tvättsvampen, löddret som kittlas. Och att prydligt ställa upp de rena köksprylarna i diskstället, allt i sin rätta ordning.

Stunden vid diskhon är en filosofisk stund. Försöker fortfarande komma fram till vad som finns längst borta: himlen eller universum.
Stunderna kan även vara politiska. Jag löser alltid världens problem då.

Ja, att diska för mig är mer en hobby än ett vardagligt måste.

Fantasin blir dock en aningen begränsad av att glo in i en kökslucka. Min kreativitet kommer liksom inte igenom det där trät. Har koll på varenda millimeter av det där handtaget. Har även resonerat kring en ungefärlig matematik för ackordet på produktionslinan av just den modell av handtag.

Så tänk: att diska med blicken ut från ett köksfönster!

Tills min blick kan vandra där, så får en ängel göra det.

 

Att lämna vidare.

Drömmarna fortsätter.
Om en dag.

Som glaskulorna jag spelat mig till på skolgården. Som det egengjorda brännbollsträt. Som koftorna & strumporna jag stickat. Som smyckeskrinet med den vita ballerinan som min far givit mig. Som den blå nallebjörnen jag burit omkring på. Som den röda spisen jag lagat fantasins kaffe på. Som den gula bussen & den gröna lastbilen. Som My Little Pony-familjen och deras slott. Som tågrälsen i trä. Som den blå dockvagnen. Som planscherna på New Kids on The Block. Som plektrum & trumpinnar från Skid Row. Som de röda sockiplasten. Som den yviga Monchhichin. Som de rosa och vita och blåa och gröna skolkritorna. Som Viewmastern med det slitna reglaget.
Som filmerna om Ronja Rövardotter, Bröderna Lejonhjärta och Karlsson på taket. Som den där stora inbundna boken med Bröderna Grimms sagor. Som pocketböckerna om Bamse och Kalle.
Som Fem Myror är fler än fyra elefanter.


Och nu.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Drömmarna fortsätter.

Om att en dag lämna vidare.

Allena.

Kör igång låten. Och tar till mig orden och meningarna bakom.

 

 

Jag skrev ett brev. Och rev sönder det. Skrev ett nytt.

Rev sönder det med.

 

För jag insåg. Att jag förstod. När jag såg.

Att.

 

"Allena"

 

Allena,

du ensamhet.

 

Allena,

en ständig följeslagare.

 

Ingen annan tar din plats.

Ingen annan är mer trogen än du.

 

Ingen annan än dig Allena

kommer någonsin att mötas.

 

 

Lägger ner pennan.

Låter tårarna falla över det som nu ligger där på marken. I avgrunden.

 

Kan inte ta orden igen.

Det slutar här.