fredag 17 maj 2013

Måla eget bo.

Jag hade inte gjort det innan. Målat hus alltså.

Nu har jag gjort det för första gången.
Det var en väldigt rolig upplevelse. Från början till slut.

Det tog lång tid att måla. Och det krävdes detaljfokus, vilket jag taggas av.

Det var hett att måla i 33 plusgrader. Perfekt för en soldyrkare som jag. Dock inte perfekt att dricka vatten ur glas när man målar utan handskar.

Det blev ett "oj" för varje droppe färg som föll mot ytor som inte alls skulle ha den färgen. Eller färg över huvudtaget. Det blev många oj, tror jag. Lika mycket skrubb & torka. Lika mycket "gör om - gör rätt".

Det kändes bra att råka måla sig själv på ben och armar. Och i ansiktet. Och i nacken.
Jag kunde ju faktiskt då stoltsera med att jag jobbat på bra. Eller iallafall jobbat på.
Barnasinnet väcktes nog med alla penslar och burkar med härliga färger.


Det var en väldigt rolig upplevelse. Och jag ser fram emot att måla mitt eget hus & mina egna möbler.

Om det blir ett stenhus eller ett trähus, det återstår att se.

torsdag 16 maj 2013

Byssan lull.

Detta är Mini-Me.
Perfektion. Oskuld.
Nytt liv. Nytt hopp. Nya drömmar.
 
 

 
 

 
Byssan Lull är bästa nattemusiken.
 
Hon har stora mörka ögon och långa ögonfransar.
Och mjukt hårsvall med små, underbara lockar.
Doften av henne är den finaste som sinnet upplevt (nja, med undantag av fisarna)
 
Nyvaken, trötter, arg, ledsen, glad, pigg, hungrig.
Ja, oavsett så är det nya livet det finaste.
 
När jag pratar med henne, fokuseras hennes intensiva blick på min mun & mimik.
När jag tar henne i min famn, kryper hon ihop och burrar in sig sådär nära, nära.
När hon tjurar ihop, så skriker hon till, tittar på en för att få en reaktion, skriker sedan lite till och viftar med de små härligt, babyknubbiga benen.
Inga tårar, bara tjur.
När hon skall somna, så sträcker hon ut sina små händer, drar mig närmre & håller mig fast där. Och gör lågmälda, fantastiska läten & ljud (ja, även fisarna).
 
Att gå med henne i barnvagnen, gör att jag ler konstant & stolt sträcker på mig.
 
Med Mini-Me är känslan av lycka näst intill total.
 
Undrar hur det känns att få uppleva världen med ett helt eget, litet liv.
En Mini-Me Original.
En liten av mig & någon annan.

onsdag 15 maj 2013

Oh yes, american.

Ibland blir det bara fel.
 
Även för någon som inte kan prata tyska.
Försöker denna någon dessutom att imponera på ett grymt charmigt sätt, så kan det låta såhär:
 
"Eine Schpäck unt Schnaaabel, bitte!"
 
 
Innan meningen hann avslutas utbröt ett asgarv bakom mig. När jag blev påmind om vad jag sagt och att jag gjort bort mig som vanligt, började även jag skratta.
Ja, samtidigt som jag var högröd om kinderna och undvek ögonkontakt med kocken (eller någon i resten av matkön).
 
Kocken lade huvudet på sned, log ömkande mot mig och med glasklar blick konstaterade han:
 
"Oh yes, american!"
 
Därefter serverade han mig i total tystnad.
 
 
 
 
 
Undrar nu hur reaktionen skulle bli med "Hengeschenge Schnitzel".

Decoupage fLight.

 
Titta vilken spännande servett som serverades med flygmåltiden!
"Busenkelt", tänkte en rastlös flygresenär.
 
 
 
 
Jooodå, sååå att....hmm....sådär, va?

Wayne Photography.

 
Alexander Wayne är en professionell fotograf.
 
Han är så fantastiskt duktig på det han gör att han nu startat eget företag.
Surfa in på företagets officiella webbplats här! Kolla in denna proffsfotografs portfölj. Mina ögon gnistrar extra för Urban och Weddings på hans hemsida.
 
Min vän. Min vän sedan många, många år.
Trofast och sann. Intelligent och vägledande. Ödmjuk och himla rolig.
Jag är inte partisk. För jag kan på allvar rekommendera vem som helst att anlita honom och få minnen för livet på bild. Och garantera resultat högt över förväntan.

Bestiga berg och.

Blåsor i händerna. Svidande solbränna i sidbenan. Sniglar längs vaderna.
 
Livets känsla i händerna. Naturens omfamningar. Hårt, hederligt arbete.
Ingen yta, bara djup.

Här finns väl livet, om någonstans?
 













Just då blev det så tydligt. Så påtagligt.
I just det ögonblick som jag lyckats avklara potatislandet med hedern i behåll (eller halvt hängande ur fickan efter alla mikropauser) blickade jag ut över jorden och upp mot bergen.
 
Ja. Utan tvekan. Bestiga berg.
 
Hårt arbete. Och ständiga vinster. Kärlek. För varandra och livet.
Uppleva nytt liv och känna stolthet i det. Se det frodas och blomma.
 
En åker, tillsammans. Plöja, harva, så, vattna, skörda.
 
Ja. Utan tvekan. Ett liv med nytt värde.
Ja. Utan tvekan. Dags att bekänna färg.
 
Innan eller efter berget. Eller en del av det.

Den där utsiktsplatsen.

På bänken till höger satt jag och dinglade med fötterna, med det då tomma pappersarket i knät.


 
Och från den bänken fanns denna vy i blickfånget.
 





 
Där har jag suttit många gånger tidigare. Där har jag känt frid och frihet. 
Haft mitt andrum. Där har jag skrattat och gråtit. Jag har lagt min stråhatt där och naturligtvis snubblat över mina egna tår så att jag tappat glassen där.
 
Dagen då dessa ögonblick plåtades fångades min blick till vänster om mig och min bänk. Precis ovan det torra gräset där i sluttningen så svärmade två fjärilar.
En stor fjäril och en ännu större, båda med lika vackra pastellgula vingar.
 
Runt, runt i cirklar. I loopar. Utför och uppför och runt ikring varandra. Deras vingslag är ömsom snabba, ömsom långsamma, fast ändå helt i symbios med varandras.
 
Två små liv i denna stora naturens värld. Har de känt till varandras existens före just nu? Har de nyss funnit varandra eller har de färdats långväga i sällskap? Och kommer just dessa två att vara lika nära även när mörkret faller? 

Jag upplevde mig själv le. Fascinerande. Vackert. För jag antog att även fjärilar känner. Och jag antog att de hyste sådana för varandra. Just för varandra.

Kampen för Kristian Gidlund.

Ett livs öde slukat, över en dags flygresa och en eftermiddag på stranden.
 
 
 
Jag ville först inte öppna den. Vågade inte riskera att bli avbruten av flygplatsens alla distraktioner.
Hade inte hjärta att ta till mig Gidlunds innersta utan total hängivenhet.
 
Men längtan att få påbörja första meningen blev överväldigande under mellanlandningen i Tyskland. Med ett par timmar att spendera på mark, drog jag mig undan till en liten enskild hörna på C-vingen.
Där fanns det till och med sitsar med stolsdynor!
Bullade upp ryggsäcken som huvudkudde och lade mig ner.
 
Tog ett varsamt tag om boken. Försiktigt. Som om den vore min kärleks hjärta. 
Ett par, ganska många kanske, sekunder granskade jag pärmen. Färgerna, mönstren, bilden.
 

Så öppnade jag boken. Läste första meningen.
Och fortsatte att läsa nästa, nästa och nästa.
Snabbare än något flygplan lämnade jag C-vingen i München för en helt annan plats i en helt annan kropp, för en helt annan resa.
En litterär briljans med alla sfärers känsloyttringar. Hur intensivt, visste jag dock inte ännu.

Kristian Gidlund är exeptionellt kraftfull i sitt uttryck. Han är, utan tvekan, en mästare på att berätta med det skrivna ordet. Ett unikum i att ge liv och mening i varje enskilt ord. Att beskriva. Att måla. Att utrycka. Att fånga. Och att behålla.


..
Jag låg där i solsängen. Med benen i vädret och solhatten på sned.
Under en sådan där långsam eftertanke fick jag känslan av att det är lite väl mörkt.
Tittade upp, sneglade över bågarna på solbrillorna.
Solnedgången blottade hela sitt väsen för mig och över Medelhavet.

Eftermiddagen hade blivit kväll. Den blå himlen hade blivit röd.
Boken var slut. Sista punkten var skådad.


..
..
..
Hans upplevelser. Hans resa. Hans ödes väg.
Detta är hans sanning. Hans ögonblick. Hans verklighet.

Som läsare, åskådare, publik och någon helt annan så har läsingen av denna bok, just nu, väckt högst personliga tankar och funderingar kring min existens.
Mitt livs leverne.
Mina prioriteringar i livets varande. Min principiella värdegrunds ramverk.

Om allt det där, som betyder någonting. På riktigt. I ärlighetens namn.
Om allt det där, som ej går att ta på men som känns mer än tydligaste fingertoppskänsla. Varje dag. I varje beslut. I hjärta och själ.


..
"You did good, Kristian. You did good."




Du har väl läst: Boken I kroppen min, Mer av Kristian Gidlund och Kristian Gidlund