Hade nyss publicerat inlägget "Trofast mediahumor" och äntligen vågat mig uppför den höga stegen igen för att skrapa färg.
Då såg jag två huvuden sticka upp bakom en buske.
Så jag klättrade ner, inte alls propert klädd för varken Pärleporten eller Guds sändebud.
Jag har nog varit extra snäll. Eller kanske helt tvärtom, vad det jag.
För jag hade fått besök av inte bara ett sändebud, utan två. Dubbel dos.
Av Jehovas vittnen.
Vi hann knappt presentera oss för varandra förrän jag fick ett löfte.
Jag utlovades att leva för evigt. Jag var garanterad att i all evighet få leva i den "virila" kroppen jag idag har. Jag blev lovad att för alltid vara 34 år. Jag blev lovad att aldrig någonsin dö.
Varken själsligt eller fysiskt.
Så jag tackade. Varför jag tackade på förhand med endast muntliga löften, det har jag såhär i efterhand ingen aning om.
Så jag frågade hur detta skall gå till. Svaret var enkelt och fyrdelat och naturligtvis kravfyllt:
Nummer ett: jag skall lära mig att Guds namn är Jehova.
Nummer två: jag skall inte göra några som helst politiska ställningstaganden.
Nummer tre: jag skall läsa Bibeln.
Nummer fyra: jag skall följa Jehovas änglar.
Jag glömde dock att fråga om innebörden med evigt liv och att för alltid leva som en 34-åring.
Innebär detta att tiden för alltid kommer stanna och i så fall från när?
Från nu, idag? Attans, jag råkade ju få vit målarfärg på magen innan. Och jag har mensvärk. Skall jag i evighetens evighet dras med färgkladd och sammandragen livmoder?
Och om miraklet sker en annan dag, hur får jag veta när?
Under tiden jag lyssnade in det som sades, så märkte jag hur mitt kroppspråk förändrades.
Jag försökte skyla min kropp. Kanske rentav förminska min egen person.
Med målarhandskarna gjorde jag mitt omedvetna yttersta att dölja min halvnakna kropp.
Jag sänkte till och med blicken. Inte för att de var korta till växten, men som om jag skämdes för att jag är. Den jag är. För den jag inte är.
Innerst inne gick funderingarna på högvarv. Det medgav jag naturligtvis inte för sändebuden. Men de sista åren har jag ju faktiskt tänkt en del, undrat en del, sökt en del.
Jag följer inte änglarna. Jag följer känslan. Jag är en följare av mitt eget hjärta.
De kontrade med att jag visst följer änglarna. Änglarna bor i mitt hjärta tydligen.
De två sändebuden tänkte först gå förbi mitt Drömmars slott för det såg inte bebott ut. Men änglarna i mitt hjärta talade visst med deras änglar och därför valde de att gå in. Bakom busken.
"Jag är redo.
Redo för mirakel.
Redo för ett evigt liv tillsammans med Jehova.
Redo för den sanna härligheten.
Redo för ett annat öde än Adam och Evas."
Det sade sändebuden.
Och de ville komma tillbaka nästa vecka. För en ny dialog. De tänkte att en vecka räcker för mig att läsa Bibeln. Och även ordförteckningen längst bak i pärmen där det tydliggörs att Herrens namn är Jehova.
Jag lovade att läsa Bibeln.
Men att jag skulle vilja få möjligheten att ta till mig den i min egen takt.
Varför jag gav detta löfte till någon annan än mig själv, det vet jag inte heller varför jag gjorde.
Och inte heller varför jag bad om lov att få ta det i min egen takt.
..
Jag tror på ödet.
Allting som sker, gör så av en ödes mening.
Och precis som det här med att jag tror på ödet, så finns det en mening med dagens sammanträffande.
Så jag känner att det kanske är dags.
Dags att ta fram Bibeln. På riktigt.
Inte för att söka efter innebörden av Tro, Hopp och Kärlek.
För något annat.
För något helt annat.
Tror du?
Om du gör det, rekommenderar du mig att läsa Vakttornet och Vakna innan eller efter Bibeln? Eller kanske inte alls?
Ögonblick som hör ihop med detta: Trofast mediahumor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar