lördag 1 juni 2013

Hopp och önskan.

Jag äter min lunch ute i det gröna.
Jag hoppas att du äter även om matlusten saknas. Och att du gör det i sällskap med någon eller i ensamhet när du behöver.

Fåglar som kvittrar.
Jag hoppas att du då & då fortfarande kan höra hur vackert de sjunger.

Solen som värmer från hjässa till häl.
Jag hoppas att solen värmer dig. Alltid, alltid. Och framför allt när tankarna är som mörkast.

Mörka moln börjar samlas.
Jag tittar upp i skyn, blundar och önskar innerligt att alla mörka moln kommer hit. Och stannar här. Långt borta ifrån dig.

Regnet börjar falla. Först lite, lite med mjuk landning. Sedan mer & med tyngre landning.
Jag reser mig upp och börjar promenera. Ditåt, in mot skogen.
Regnet rinner längs nacken, längs axlarna. Längs fingertoppar och vader.

Jag går där. Hoppas och önskar.

Jag känner det. Som en direktöverföring från hjärta till hjärta.
Regnet rinner längs min panna, ner över ögonlocken och vidare längs kinderna.

Stannar till vid vattenbrynet.
Hoppas och önskar.

Inser att tårarna rinner. Att de blandas med regnet.
Men att de sakta kommer försvinna ner i gräset och vidare i jorden.
Jag önskar att jag kunde samla all din sorg och bära den långt, långt bort.

1 kommentar:

Blushes sa...

Dina fina dikter. De letar sig in i vrår inget vet om att jag har. Mina tankar, funderar. Vad som hänt dig och vad du går igenom. Jag känner igen mig i så mycket. Jag känner din styrka. Jag har hittat tillbaka till min. Hur man bygger en vardag igen. Men också hur starka känslorna kan vara. Som slår undan benen gång på gång. Men regnet, återigen. Levande. Befriande. Ett steg i taget, en sak i taget. Här och nu.