söndag 9 juni 2013

Det finns ett par.

Det finns ett par. Ett kärlekspar. En enighet. Ett team. En familj.

De är två.
Och varje dag kommer de. Tillsammans.

För att äta brödet på gräsmattan.
Hon äter först. Hon äter tills hon är mätt.
Han står bakom henne. Tyst. Iakttagande. Övervakande. Beskyddande.

De promenerar. Tillsammans. Sida vid sida.
Gungande, sida till sida. I avspänt tempo.

Hon pratar mycket. Väldigt mycket. Och högt.
Han är tyst. Är fåordig. Kanske har han inte mer att tillägga.



De är ett par.
De är tillsammans.
De delar sina liv med varandra.




När de ligger där i solen, kan de känna att de bara är varandras?
När de flyger iväg till nya möjligheter, vill de fortfarande vara varandras?
När de simmar på stormiga vatten, är då den andres överlevnad det enda som spelar roll?
När kylan är som värst, kan de då med den där enda blicken berätta att det kommer bli bättre?

"Vade me cum." (latinskt citat)

2 kommentarer:

Tulips sa...

Vackert skrivet!
Du är mycket romantisk i ditt sätt att skriva. En riktig romantiker är du och otroligt att jag tror på kärleken när jag läser om två ankor.

Tulips

Unknown sa...

Tulips: Tack för din respons! Känner mig väldigt ärad att höra att ankorna givit tro, hopp & kärlek.

Fridens liljor!
/J