Jag uppskattar regn. Det är fridfullt på något sätt.
Jag uppskattar att vara utomhus när det regnar.
Att ställa mig under bar himmel, lyfta huvudet mot den öppna skyn, sluta ögonen och känna regnet mot huden.
Det ger en känsla av oskuld.
Att befinna mig mitt i skogen, blunda och lyssna in alla ljud av regnet som möter träden och efter det möter marken.
Det ger en känsla av frihet.
Att sitta på en brygga, titta ut över vattenytan och se hur regnet & sjön blir ett, under de mjukaste former.
Det ger en känsla av föränderlighet.
År 2009 skrev jag dikten nedan. Det var ett ögonblick, efter att jag lärt mig gå med protesen, helt själv och utan kryckor. Jag hade under många månader haft ett enda mål.
Det som tog mig framåt, genom smärtan.
Målet var att kunna hoppa jämfota, barfota i en vattenpöl.
"Lyckoregn"
I vattenpölen hoppar jag
så högt och innerligt
som om jag aldrig innan upplevt den.
Blöta fötter och jämfotahopp
här och nu
var en dröm långt bort
där och då.
För den som leker i vattnet
är skrattet så skönt.
Det finns inget bättre
än lilltår och stortår i otakt
med plaskande hälar.
Regnet är lycka och
lycka är vattenpölen
Lyckoregn här och nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar