Vanligtvis förknippar jag tårar med svaghet.
Kanske för att jag kopplar tårar till specifika känslor och dem till specifika minnen och dem till specifika individer som försakat mitt hjärta och gjort de där tårarna till fibrer åt plågan?
Men under den gångna veckan har två kvinnor givit mig två nya dimensioner av tårar.
Debra, den härdade frun till Ray i Everybody loves Raymond.
I avsnittet är Ray väldigt bekymrad över varför Debra grät som hon gjorde.
Poäng: Debra försöker förklara att hon helt enkelt kände för det. "I like doing it!" "And I just felt like doing it, right there and right then!"
Gråta alltså.
Anneli, sköterskan på Memira i Helsingborg
Jag sätter mig upp på britsen och Dr Nils frågar mig vad klockan är.
Där borta på väggen, bakom honom, visar klockan två minuter över halv elva.
"Två minuter över halv elva!", svarar jag. "Jaaa! Klockan är två minuter över halv!" säger jag chockat och tårarna börjar rinna längs kinderna.
"Oj, får jag lov att gråta?" frågar jag oroligt.
"Jadå", säger Anneli. "Det är jättebra att du gråter, för då fuktas ögonen och så kommer det kännas mycket mer behagligt för dig nu efter operationen!"
Idag är en perfekt dag att fälla tårar. Att gråta. Att känna. Att fukta ögonen.
Och det till Strövtåg i hembygden. Framfört av Mando Diao när de besökte Skavlan.
Melodin. Konsten. Perfektionen. Tonerna. Orden. Känslan. Magin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar